utvecklingsstudier VT 12 - delkurs 1 - sammanfattning artiklar

Sammanfattning utvecklingsstudier delkurs 1 – the shit, final

The Paris decleration of aid effectiveness:

2005 samlades representanter för länder i Paris där 56 av dem ingick i ett avtal för att göra Aid mer effektivt. Bakgrunden till mötet var den snabba ökningen av Aid den senaste tiden och länder som bland annat Sverige ville se mer resultat. De satte upp ett antal mål med syfte att lättare kunna nå MDG. Detta satte press på mottagarländerna som krävde mer tid för att planera genomförandet av sina strategier. Målen skulle främja resultatredovisning och mer effektivt bistånd, de kan sammanfattas i följande:

• Mottagarländer ska ta mer ansvar för sin egen utveckling
• Givar och mottagarländer ska redovisa resultat bättre
• Givare ska samordna med varandra bättre
• Mottagareländer ska fortsätta med ekonomiska och politiska reformer med syfte att främja den demokratiska utvecklingen i mål mot fattigdomsbekämpning
• Förändrade metoder för givare då de måste anpassa biståndet efter varje enskilt land

Nyckelord: ägarskap, givaranpassning, harmonisering av procedurer, ömsesidigt ansvarsutkrävande för uppföljning, rapportering av resultat

Pippa Norris, Ingelhart – The true clash of civilzation

I den här artikeln menar de att mellanöstern inte är redo för demokratisering PGA deras värden gällande sexuell liberalisering. De refererar till en artikel av Huntington där han menar att mellanöstern saknar de värden som gav oss demokrati i väst: rule of law, separation av stat och kyrka, skydd av rättigheter och social pluralism. Norris menar dock att han har fel gällande de politiska värdena i mellanöstern då de är samma som i väst en pekar på de värden som gäller jämställdhet mellan kön, homosexualitet. Det är svårt att få demokrati när halva befolkningen är underminerad. Ligger svaret i att hjälpa dom växa och sen ändra på deras värden?

McGillivray, Mark, "Is Aid Effective?

Huvudargumentet I den här artikeln är att Aid fungerar I den mån att tillväxt och andra faktorer som visar på minskad fattigdom skulle vara lägre om den inte förekommit. Den pekar även på att bistånd gått ner sen 90-talet vilket är dåligt om vi ska kunna uppnå MDG.

Bistånd står inför många utmaningar, inte främst MDG. Biståndet uppgift är alltså att minska fattigdomen men forskning tyder på att den kan få motsatt effekt. Den här artikeln understryker att bra policys ger bra resultat av bistånd men det motsatta behöver inte vara sant, bistånd kan fungera i dåliga styren. Det finns forskning att bistånd kan ha avtagande effekter efter en viss nivå men detta betyder inte att man ska ge mindre bistånd utan man ska hitta andra vägar för det. Han menar att kritiken av bistånd inte är en grund till varför den har failat utan varför den inte fungerat bättre. Bistånd fungerar bättre i länder med bra styrning.

McGillivray, Mark; Feeny, Simon; Hermes, Niels and Lensink, Robert, "Controversies Over the Impact of Development aid:

Denna artikel kommer I princip fram till samma slutsats som den förra: Bustånd fungerar I den mån att tillväxt vore mindre I dess frånvaro. Den lägger fram en historisk översikt av bistånd. Eter Marshall planen så blev det väldigt populärt med bistånd. Enligt Harold och Domar modellen så leder bistånd till högre besparningar och högre besparningar leder til mer investeringar vilket leder till tillväxt. Detta visade sig dock inte vara sant då de utgick från att en dollar i bistånd bidrog till en dollar i besparningar. Det visade sig dock senare på 80-talet att de förekom negativa samband. På 90-talet kom forskningen fram till att bistånd mest ökade konsumtion hos regeringen och inte hjälpte fattiga. Summa summarum: fram till 90-talet fanns det ingen enighet i biståndsforskningen. 98 lade WB fram en forskning som visar att effekterna beror på omständigheter inom landet. Nu började forskningen enas om att bistånd bara får bra effekter om det finns bra styrning och sund makro i landet och bör placeras därefter. Dessa teorier har dock fått mkt kritik(inte minst från Easterley) och pekar på svaga samband, de går inte att mäta pga inflation, budget underskott, inhemska finans-system, privatisering, utbildnings policys= det finns så mycket som inverkar så det går inte att säga om bra policys leder till tillväxt.

Man kan urskilja 5 andra inriktningar gällande biståndforskning:

1. Det har avtagande effekter: en regering kan inte ta upp hur mycket utländskt kapital som helst och pekar på den tyska sjukan(stark inhemsk industri gör valutan så stark att exporten minskar eftersom valutan är för dyr för andra länder). Finns starka belägg för att effekterna kan bli negativa av för mycket bistånd.
2. flyktighet och oregelbundet: Om biståndet inte blir beräknelig för mottagarlandet kan det orsaka problem då de är beroende av den, detta visar att bistånd är bra för tillväxt men dåligt när den inte går att räkna med.
3. externa effekter och klimatförhållanden: exempel på faktorer är tex trender i handeln, kortsiktig instabilitet i export, naturkatastrofer, etc. studierna att bistånd kan vara effektivt då katastrofer inträffar, man ska placera biståndet efter performance och räkna med dessa aspekter.
4. Politisk instabilitet: bistånd bara effektiv då det ligger en stabil politisk grund. Politisk instabilitet ger upphov till osäkerhet och saker som lagändringar, etc vilket hämmar investeringar därför leder inte bistånd till något bra.
5. institutionell kvalitet: Burnside och Dollar, pekar på ruel of law, politisk effektivitet, kvaliteer i reglering, kontroll av korruption= bestämmer inkomst nivåer i ett land

Biståndsdebatten fortsätter dock och det råder bara viss enighet om att bistånd ska placeras efter bra policys. Detta är dock motsägelsefullt då många av de fattigaste länderna just har problem med policys. Bistånd kan påverka tillväxt direkt men även genom investeringar, import, policys, aggregerad allmän sektor. Ett sätt att närma sig effekterna på ett bredare plan är genom att inräkna politisk stabilitet, demokrati, strukturell sårbarhet, etc.

Bourguignon, Francois. & Sundberg, Mark., "Aid Effectiveness: Opening the Black Box",

Det råder ingen enighet om bistånd fungerar, bistånd har behandlat som en “svart låda” och för att få mer klarhet måste vi öppna den. Debatten har behandlat bistånd som om det vore en entydig resurs och om det krävs mer bistånd för utveckling. Som bäst enas litteraturen om att den har en liten positiv inverkan. Mycket bistånd går förlorat till konflikt. Det finns även många problem i att mäta effekter, tex hur det ligger till på kort eller lång sikt, olika länders speciella förhållanden och ett lands specifika egenskaper.

Easterley menar att bistånd inte gett några resultat medan Collier menar att det skulle varit mycket värre utan den. Det är inte heller lätt att definiera utveckling; inkomst, läskunnighet, tillgång till sanitet, friheter, fattigdom, etc. Det går inte att säga hur mycket en dollar bistånd ger till ett barn, det behöver alltså bättre förståelse gällande bistånd och dess outcomes.

När man öppnar ”the blackbox” kan man urskilja 3 länkar:

1. Policys till outcomes(kunskap) – utvecklingens avkastning bestäms av policys
2. policymakers till policys – em är att se om lokala policymakers gör bra policys(detta handlar om governance)
3. external donors/IFI:s till policymakers – NGO, aid-agencies, etc, man måste veta om de lokala förhållandena för att se om pengarna hamnar rätt, teknsik assistans och lånevillkor är 2 sätt att influera policys

Vad vet vi då om bistånds effektiviteten? Från policys till outcomes så vet vi rätt mycket om makroeffekter, effekter på investeringar, etc. vi vet även mycket på mikronivå och börjar få mer kunskap(Progresa). Dock är det omöjligt att utvärdera alla projekt.

Länken från poicymakers till policys beror till stor del på styrning, det finns det som tyder på att bra styrning ger bra policys. Länken från donatorer till policymakers avslöjar en historia av misslyckande.

Vi går mot en ny modell, 2 inriktningar= varje land måste ha sin egen utvecklingsstrategi som givarländer ska anpassa sig efter, den andra handlar om allokering efter performance. Dock kan det vara svårt att veta om man ske bistånd till de som kan visa resultat eller de som behöver det mest, där måste man ge bistånd på andra sätt. Gruppering av donatorer, harmonisering, bättre övervakning behövs fortfarande för att förbättra effektiviteten.

Slutsats: vi vet en del om bistånd och allt bistånd är inte dåligt, för att förbättra utveckling måste vi få mer kunskap om de 3 länkarna. Nödvändigt att bygga en ny biståndsmodell efter de 2 kriterierna. 

Berman, Sheri, "How Democracies Emerge: Lessons from Europe

Det finns ingen rätt tidpunkt för demokratisering, universialister mot prekondialister. Hon tror dock inte att någon är helt korrekt om man tittar på historien men lutar mer åt UNI hållet. Hon pekar på att många av dagens starka demokratier har våldsamma bakgrunder, tycker inte att det är konstigt att många av de unga demokratierna är svaga då vi också var det i början. Hon håller inte med PRE om att utvecklingen bör vara linjär och ordnad på ett visst sätt

Demokratiprocessen går i vågor. 1974 kom den tredje vågen då många länder fick demokrati, detta gav en stark knuff mot UNI hållet. Då började man fokusera mindre på strukturer och mer på demokratiprocessen. Menar att demokrati triggas av politiska faktorer som utomstående kan påverka. Det blev poppis att promota demokrati. Efter 9/11 blev det viktigare än någonsin med demokrati då det ansågs bidra till säkrhet, det var UNI som trodde på chockterapi och ville ta bort ett auktoritärt styre och införa strukturer och stabila institutioner för demokrati. Dock ledde misslyckandet med Irak till en ny generation PRE.

Mansfield, Edward D. & Snyder, Jack, "The Sequencing 'Fallacy'"

Man kan kalla dessa PRE då de tror att för att undvika konflikt bör man göra saker I en viss ordning i den demokratiseringsprocess. De säger emot Berman och menar att övergången inte behöver vara turbulent om man har inrättat vissa institutioner som strukturer och regler, fri media kan det gå mer smooth. Man ska införa vissa institutioner innan man inför massval annars kan det ge upphov till birthdefects vilket gör det svårare för ett land att demokratiseras. De menar att externa aktörer bara har en begränsad påverkan. De utomståndes uppgift är att handla fram oppositionen men att de själva måste komma med lsöningen, sen kan vi hjälpa till med valen. De tar GB som exempel där det gick smooth pga deras legala system och fria press. Dock är det ovanligt att demo sker i rätt ordning, syd afrika är ett exempel på senare dar.

Institutioner man bör föra in innan är professionell men inte oreglerad press, rule of law, rätt till egendom, amnesties, intern demokratisering av eliter. Bra exempel är Polen, Brasilien.

Han argumenterar emot Berman och Carother och säger att det inte behöver vara våldsamt, pekar på små skillnader mellan gradualism och sequensing.

Berman, Sheri, "The Vain Hope For 'Correct Timing'

Berman menar dockatt det inte finns någon rätt tid, priset för demo är högt, konstant och oundvikligt, länder måste bara betla det. de Eexempel som M&S pekar på var egentligen våldsamma innan. Exemplet med GB var en period av konflikter som följdes av en fredlig process. Finns få fall där sequencing har lyckats därför finns det ingen anledning att skjuta upp demo. Inte lika oroloig för demokratisering av premature state, demo är svårt men kan inte fullföljas om det aldrig startas.

Carothers, Thomas, "Misunderstanding Gradualism",

Menar att M&S har fel, man ska inte vänta ut demo för då låter man diktatorerna har makten för länge. Menar att det finns studier på att de länder som införde demokrati tidigt har klarat sig bättre, detta kan dock betyda att just dessa länder hade rätta villkoren. Finns få fall där man som M&S menar bildat grupper som fredligt implementerat institutioner och utan aktivister som tryckt för demokrati. De menar att Polens demo kom ur demonstrationer. De anser att M&S misstolkat Irak som menar att där handlade det om en kollapsad stat och det fanns ingen anledning för demokratisering.

M&S har misstolkat deras teori om Gradualism, den handlar inte om att vänta med demo utan att ett auktoritärt styre är ett hinder mot att en fungerande stat med bra lagar. Gradualism handlar mer om att hitta ett land med få möjligheter för demo och där ta gradvisa steg mot politisk konkurens medan man samtidigt försöker införa rule of law och state building. Delar in state buidling i 2 delar:

1. statens kollaps: här finns det ingen anledning att föra in demokrati för att de ofta förekommer oerhörda konflikter
2. när första fasen är över

Lily Tsai;

I fattiga länder är ofta formella institutioners accountability låg, finns knappt någon byråkrati för att hålla dem till svars och det förkommer oftast inga val för att rösta bort politiker. Om det inte går att hålla någon till svars blir det också väldigt svårt att leverera public goods.

Det går dock att hålla offentliga människor till svars om det finns bra sociala solidaritetsgrupper, intrssegrupper, volontärer. Detta kan sätta press på regering att göra ett bra jobb. Tsai diskuterar moral standings för att höjs accountability. För att sociala grupper ska höja accountability krävs det att

1. dom är embedding= välkomnar den lokala regeringen
2. dom är encompassing= tar med den lokala regeringens medlemmar i gruppen

Om detta är uppfyllt kommer regeringen att känna starka initiativ till att bidra till gruppen. Sociala grupper kan vara kyrkliga, linagegrupper(baserade på familjekoncept)

Slutsatsen hon drar är att bara för att det finns dåliga institutioner så behöver det inte betyda dålig ekonomisk utveckling, pga tex dessa grupper. Good governance kan skapa utveckling men det motsatta är inte säkert, dock fungerar dessa grupper mest på lokal nivå

Leftwich, Adrian, 2005. Democracy and development:

Demokrati är bra pga dess inneboende principer av personliga rättigheter och civila och politiska friheter. Demokrati är dock kontroversiellt i en mer fundamental mening i ett utvecklingsperspektiv då demokratier ofta inte har egenskaper till radikala politiska ändringar och utnyttjandet av rikedomar som krävs i en utveckling.

För att öka den politiska stabiliteten krävs pro-growth. Att skapa demokrati ses som ett utvecklingsmål, inte bara för moraliska skäl utan även för att dessa ses ha mindre benägenhet till konflikter. Det råder dock tvetydigheter och kompromisser mellan de institutioner som skapar demokrati och de som skapar snabb ekonomisk utveckling.

Sen 1800-talet har staten facat 2 stora utmaningar:1; hur man ska skapa snabb och stabil ekonomisk utveckling, 2; hur man ska folket att få mer att säga till om. Man måste dels se det som en transformation av sociala, ekonomiska och politiska sektorer men det som verkligen skiljer utveckling från tillväxt är att se till att alla får ta del av frukterna av tillväxt. Hög tillväxt är därför möjlig utan utveckling. Därför är en process som får ekonomisk tillväxt och utveckling att gå hand-i-hand ofta våldsam. Processen för utveckling har alltid krävt radikala ändringar i den socio-politiska och ekonomiska sfären men dessa ändringar är andra än dom som krävs för demokratisering.

Freedom house krav på demokrati in order of importance:

1. ett kompetativt multipartiellt politiskt system
2. rösträtt för alla vuxna
3. regelbundna och regelrätta val med rätt till iminutet
4. offentlig rätt till politiska partier och fri media

Detta är starkt kopplat till civila och politiska rättigheter, rule of law, rätt till egendom, etc, för att detta ska fungera krävs en stark stat. Det krävs dock olika stater för demokrati och utvecklign, för utveckling krävs någon form av auktoritet(warlord eller trade org).

Det finns 2 informella institutioner en säker och stabil demokrati vilar på men som samtidigt gör den koservativ:

1. förlorarna måste acceptera sitt nederlag
2. vinnarna kan inte ändra hur som helst

Fukuyama, Francis, 2004. The Imperative of State-Building,

Han tror på att vi måste stärka statens roll för utveckling. På 80-talet när många gick ifrån auktoritära styren trodde man att man skulle minska statliga interventioner= Washington consensus. Han menar att det inte direkt var något fel med det utan att även om staten behövde lägga sig i mindre på vissa områden så måste den lägga sig mer i på andra. Han tror att misslyckandet hos många liberaliserade stater var att detta inte fick tillräckligt med uppmärksamhet och att man måste se till alla dimensioner stateness och hur de är relaterade till ekonomisk utveckling.

Skiljer på 2 egenskaper hos en stat

1.      scope: handlar om olika mål och funktioner staten tar på sig

2.      strenght: har att göra med statens förmåga att planera och utföra policier, rena lagar, transparens, kontrollera korruption och ha accountability

Att mäta dimensionen mellan dessa ger oss en inblick i hur staten kan ingripa på olika sätt i ett land.

Det bästa enligt en ekonom skulle vara att befonna sig där USA är och det sämsta i Brasilien. Detta har dock ändrats sedan 90-talet då ruta 3 ansågs vara bäst då marknaden skötte allting. Washington konsensus ville att man skulle minska scope genom att ta bort tullar, privatisera, etc. Strenght borde prioriteras framför scope och det är problemet med Washington konsensus: rule of law är er basic än privatisering. Det är dock svårt att generalisera men för ekonomisk tillväxt krävs mer strength än scope.

Utvecklingspolicyn har varit knepig: efter kalla kriget drog man på liberalisering och minskning av statlig inverkan. 10 år senare menade man att mycket i utvecklingen ligger i statliga institutioner. Man hade alltså missat en stor del i stadsbygnads isntitutionen som dimensionerar mellan scope och strenght. Hur tar man sig då till Danmark(utvecklat land med bra institutioner)? Det finns tillräckligt med politisk kraft men inte tillräcklig lokal efterfråga för fler reformer. Man har försökt höja efterfrågan genom tex villkor för lån men det har inte blivit bågra framstående resultat.

Almén, Oscar, 2003: ‘Local Elections in China

Trots att val I diktaturer inte fyller samma function som I demokratier så är de viktiga för att utbilda befolkningen, skapa känsla av deltagande och legitimitet och för att få en uppfattning av vad befolkningen vill. De skapar också en lins för att analysera en regim.

Valen har olika inflytande och funktioner på olika ställen, vissa har varit reformer för att öka legitimitet och andra har använt dem som ett sätt att öka sin politiska makt. På vissa rural areas har det hjälp med att få bukt med korruption, de har alltså aldrig använts i direkt demokratiskt syfte men kanske lägger de grunde för en demokrati och gör utvecklingen lättare…..sneaky

Centrala ledare vill ha valen men inte lokala då de ser sin makt undermineras. Valen har gjort sig mer gällande i vissa delar och mindre i andra. Valen har stöttats av EU och Sida och har växt fram genom påtryckningar. När lokala val blivit mer institionaliserade har folk blivit mer medvetna om sina rättigheter och satt press på politiska system och gjort dem mer öppna. Dock är valen alltifrån fria och självständiga och kontrolleras och regleras för att behaga regimen. Valen i urban areas har inte blivit lika hyllade som i rural, detta kan bero på att de som bor i urban areas inte är lika beroende av statskomiteen som i mindre byar.

Lokala val påverkar lokala frågor och det är dem som har mest inverkan på folks vardagliga liv, det kan handla om saker som vem som ska leda byggandet av en väg/skola. Målet med Kina har varit att fortsätta vara rikt och starkt och dessa val är en reform som kan främja detta och inte ett sätt att byta ut den sittande regimen då den anses ge upphov till det rika och starka kina. Dock har de lyckats med att bekämpa korruption.

Zhao, Suisheng, 2010, The China Model: can it replace the western model of modernization?,

Denna artikel handlar om hur Kina uppnått framgång med ett auktoritärt styre och om det kan gälla andra länder. Kommer Beijing konsensus ersätta Washington. Kinamodellen representerar ett samspel mellan fria marknader och auktoritär stat för att upprätthålla ekonomisk/politisk stabilitet och tillväxt.

Modellen består av 2 element:

1. kopiera framgångsrika element hos liberala ekonomsiak policys genom att öppna för utländsk investering, låg skatt, bygga ut infrastruktur, tillåta flexibel arbetskraft
2. låta regimen ha ett fast grepp om lagen, flöde av info, domstol, armen

Betyder då denna modell att fria marknader och demokrati inte behöver gå hand i hand? Beijing konsensus består av 3 delar:

1. pålitliga innovationer och konstant experimenterande med reformer
2. fokus på tålbarhet och jämlikhet som mått istället för enbart BNP
3. fokus på självbestämande

Dock har de fått kritik då det gått ifrån detta lite och ojämlikheterna i Kina växer. Kinas ekonomi är även bara delvis fri och staten har koll över strategiska sektorer och kärnindustrier.

Kina modellen känns lockande på 3 sätt:

1. ses som möjlighet för snabb tillväxt
2. förakt mot västerländ modell pga USA
3. värderingfri: sätter inte massa värden som good governance, rule of law utan handlar mest om ekonomisk strategiska intressen

Denna modell liknar på många sätt den östasiatiska modellen: neoliberalekonomi kombinerat med auktoritärt styre. Man kan se Kina modellen som prgamatisk istället för ideologisk(en katt är bra svart som vit så länge den fångar möss). Kina är även ledd av en stark stat som är för utveckling. Den har även i huvudsak kopierat den västerländska modellen men tagit bort saker som minskar statens roll. Man har även infört en del övervakningsreformer för att öka accountability och ett system där man ställas ansvarig om man gjort fel.

Kritiken ligger i:

1.      saknar moraliska värden

2.      utvecklingen har inte lyckats på alla sätt och har ofta genererat miljöförorering och stora samhällsklyftor, klyftorna har växt mycket på senare dar vilket är ett hot mot den politiska stabiliteten

3.      man har bara studerat den på kort sikt och tillväxten kan avta eller gå bakåt

UNDP definition of good governance

Vill öka good governance som primärt för att minska fattigdom. De definerar mänsklig utveckling som att öka valen för människor(främst kvinnor/sårbara), skyddande av liv, detta menar att skapa en miljö för att leva långa och hälsosamma liv.

Pekar på att tillväxt inte nödvändigtvis betyder att de fattiga får det bättre(ojämlik fördelning). För mänsklig tillväxt finns 5 aspekter:

1. möjliggörandet(öka människor valmöjligheter)
2. kooperation(utveckling är kopplat till hur människor integrerar)
3. jämlikhet
4. hållbar utveckling
5. säkerhet

De pekar även på 4 kritiska element för hållbar mänsklig utveckling; skapa jobb, eliminera fattigdom, skydda miljö, förbättra för kvinnor.

Bra styrning kan ses som utövandet av ekonomiska, politiska, administrativa auktoritet för att sköta ett lands affärer på alla nivåer. Det syftar till hur man ska få alla medborgare att uttrycka sin vilja, rättigheter, etc. saker som är viktiga är deltagande, accountability, rule of law, att allas röst hörs. Definieras som de processer och strukturer som leder politiska och socio-ekonomska förhållanden.  

Governance syftar även till hur man inkluderar den privatasektorn och organisationer i samhället. Hur man uppfyller samhällets efterfrågningar effektivt. Institutioner av governance delar min in i 3 sektorer: staten, civil society, privat sektor. Dessa organiseras för att bidra till hållbar utveckling för människor genom att etablera politiska, legala, ekonomiska, sociala omständigheter för att minska fattigdom, skapa jobb, skydda miljön och göra det bättre för kvinnor. Karaktäristiska egenskaper är: deltagande, rule of law, transparens, skyldighet, skapa enighet, jämlikhet, effektivitet, accountability, strategiska visioner. alla dessa hänger ihop och skapar det ideala samhället(ingen har allt). UNDP guida länder att hitta sätt balans mellan dessa, inte bara här för att skapa bra styrning utan även inrätta institutioner för bra styrning.

Både staten, civil society och den privata sektorn har unika positioner för att skapa mänsklig utveckling.

Staten: definiera medborgarskap, vara auktoritet som upprätthåller ordning, ha ansvar för allmänna saker, skapa en miljö för mänsklig utveckling, skapa ramverk för allmän och privat aktivitet, förse public goods(skola, vård), hålla stabil makro, se till de svaga, decentralisera politiska och ekonomiska system för att alla ska få säga sitt. Trycket som ska stabiliseras kommer från privat sktor, medborgare som vill ha accountability, globala aktörer.

Privat sektor: primär aktör för jobbskapande/inkomster. I många länder måste den privata sektorn bli mer transparent och konkurrerande på den internationella marknaden. Jämlikhet, balans mellan kön, bevarandet av miljö, expansion av privat sektor, ansvarstagande och effektivitet kan inte endast uppnås av den privata sektorn utan staten måste hjälpa. Det staten kan göra är att upprätthålla stabil makro, hålla kvar konkurrens, försäkra de fattiga att ha tillgångar, göda stora företag, attrahera investeringar och överföra kunskap och teknologi, se till rule of law, skydda miljön.

Civil society: måste skydda människors rättigheter, dessa är samhällets politiska ansikte som organiserar dem  till mer slagkraftiga grupper, gör politisk och social interaktion lättare och mobiliserar deltagande.

Globalt sammanhang: utrikeshandel, utbyte av info, världsekonomi, grannskapseffekter, unioner, globala lagar, externa effekter, globalisering, styrning kan inte längre ses som slutet inom landet.

För utveckling krävs alltså att bygga en stabil stat som folk kan lita på. Lika vitkigt är det att alla kan ta del av globaliseringen och ha möjlighet att delta i offentlig sektor.

Easterley, William & Ross Levine, 1997. Africa’s Growth Tragedy: Policies and Ethnic Divisions,

Denna artikel undersöker hur den etniska mångfalden påverkat Afrikas utveckling. Den undersöker generellt hur etnisk mångfald påverkar ekonomisk prestation, tex utförandet av allmänna policys, politisk stabilitet och andra faktorer som påverkar ekonomin. Huvudargumentet är att Afrika misslyckats just PGA sin etniska mångfald.

Dom använder ett mått som kallas ETHNIC, detta är ett instrument för att undersöka korruption. De undersöker finansiell framgång, infrastrukturell tillväxt, politisk stabilitet, etc, hur påverkar etnicitet detta direkt? De använder olika faktorer för ekonomisk tillväxt: förekomst av svarta marknader, BNP, budget överskott, telefoner per capita. Etnisk mångfald är starkt kopplad till dåliga saker, fattigdom, konflikter och saker som påverkar tillväxt mer subtilt än att endast vara våldsstimulerande.

Ett problem med etnisk mångfald är att de blir svårt att tillförse public goods, det finns fler prefrenser(tex en skola; vart ska den ligga och vilket språk). 14 av de mest etniskt heterogena länderna ligger i Afrika.

För att förstå Afrikas tragedi krävs det en bredare förståelse mellan de ofödelaktiga egenskaper de har oh låg tillväxt. Ett resultat av låg utbildning, politisk instabilitet, underutvecklat finansiellt system, höga underskott, dålig infrastruktur, skevt utbyte med utländska marknader. Alla dessa faktorer har starka kopplingar till etnisk mångfald och detta är generellt för hela världen. Splittring i prefernser gör att landet får svårt att införa public goods vilket orsakar långvarig dålig tillväxt. Moss håller med om att nästan alla afrikas konflikter har någon form av etnsik grund. Kan dock leda till bra saker som samarbeten över gränser.

Lewis, Peter, 1996. Economic Statism, Private Capital, and the Dilemma of Accumulation in Nigeria,

Menar att ekonomsik statism är förknippat med strukturalistsikt ekonomsikt synsätt då staten måste reglera marknaden och andra saker för att inte skapa kaos. Det neoklassiska synsättet däremot ser till marknadens egen effektivitet.

Nigerias ekonomiska stagnation är en växelverkan av politisk dynamik, dålig utvecklingsstat och ett ihållande rent seeking i den privata sektorn. BNP har gått ner oerhört de senaste århundradet i Nigeria och de har en av de mest skev oljeekonomierna i världen. Man har dock försökt med liberlisering på senare dagar men det har misslyckats att påverka den privata sektorn. Pekar på 2 fel: de har fokuserat på att förbättra ett fåtal makroekonomiska saker och trott att det räckt, man har även fokuserat på politiska ändringar vilket inte påverkat den privata sektorn. Denna artikel argumenterar att Nigeria misslyckats pga ett dåligt styre. De argumenterar mot eknomisk statism, rent seeking och kommer till 2 slutsatser:

1. liberalisering har inte varit tillräckligt för att få bort det ofördelaktiga bettendet utan man måste fokusera på institutionell förändring
2. Nigeria har inte gått ifrån ekonomisk statism utan man har acceptert en marknads orienterad politisk approach

Rent seeking menar att man försöker tjäna pengar på räntor och icke produktivitets skapande aktivitet

Kritiken i ekonomisk statism ligger i att man inte ser till marknadens effektivitet. Nigeria är starkt beroende av sin olja och har en väldigt ineffektiv ickeoljeproducerandesektor, det har fokuserat för mycket på oljan vilket gjort att de missat värdefulla lägen att få upp sin industri. Nigeria är starkt centraliserad kring en elit som har hand om ekonomin. I en ekonomisk statism sker det ett samarbete mellan statligt anställda och entreunepenrörer som utnyttjar rent seeking.

Man kan urskilda 2 tendenser: Nigeria är centraliserat och staten uppmuntrar till icke produktivitets skapande aktivitet samt strategier och lägen för statlig kontroll. Detta härstammar dels från de svaga institutionerna som de lämnades med efter kolonialismen. De har länge haft ett militärt styre. Ett sätt att bekämpa statism är tex privatisering.

Maundeni, Zibani, 2004. Why the African Renaissance is Likely to Fail: The Case of Zimbabwe.

Den här artikeln använder Zimbabwe som ett exempel på att afrikas nederlag kan kopplas till urgamla traditioner I staten. Zimbabwe valdes just för att det är ett prakt exempel på failure och inte visat någon utveckling sen eliten tog makten 1980. Man oroar sig nu för att de inte tar till sig globaliseringen och därmed kommer hamna ännu mer efter.

1998 samlades afrikanska länder och skrev ”the african renisance”. Det gar upphov till NEPAD(new partnership for african development), deras poäng är at Afrika fortfarande är kolinialiserade I sinnet pga kolonialismens förödande effekter och de en gång för alla måste göra sig fria. De trycker på att stärka den afrikanska kulturen i utvecklingssyften. Syftet med artikeln är dock att visa att den afrikanska kulturen bygger på sådant som inte främjar utveckling och därför är det en dålig ide. Sådant som är kulturellt viktigt är inte alltid viktigt för utveckling.

Han trycker på statens viktiga roll för att skapa komperativa fördelar. Afrikanska renisansen menar dock att utveckling inte bara är politisk utan även kulturell. Poängen är dock att det krävs utvecklings främjande institutioner för en stat att utvecklas. Hade verkligen det kunnats bilda en stat med kapacitet för utveckling om den afrikanska kulturen bevarats?

De menar att forna Zimbabwe blev stort pga sina arméer och inte dess kultur. De var hänsynslösa och närde sig på andra staters bekostnad. Zimbabwe utmärktes av fragmentisering och O-disciplin innan kolonialismen. Det var byggt på kortsiktiga rikedomar för ett fåtal(Präster, kungar, warlords). Även religiösa institutioner hindrade staten från att utvecklats. Poängen är att Afrikanerna inte var några änglar även om kolonialisterna inte var det heller. Afrikas historia bygger på att ett fåtal har makten. Kolonialismen medförde inte de dåliga styrena utan de fanns innan. Kolonialismen hade dessutom inte total makt då de ofta var begränsade till ett fåtal områden. Den ursprungliga kulturen var felet inte lösningen. NEPAD kommer bara ena ett fåtal eliter återigen och inte främja pro-poor growth.

Todd Moss – Afrika boken:

Kapitel 1: komplexiteten och osäkerheten i utveckling – boken ger inga svar om utveckling utan en grund för hur man kan studera den. Det finns många definitioner av utveckling och ingen är enhetlig. Den här boken utgör dels från ekonomisk utvecklig men även förmågan för människor att leva ett bättre liv, utveckling är inte bara ekonomi utan även social förändring.

Afrika är en stor kontinent med oerhörd mångfald. Vi vet relativt lite om utveckling trots den stora forskningen och den verkar utmärkas av ett ”nu har jag det rätt syndrom”. Vi har dock lyckats med en del saker och Moss ger WB cred och säger att många rykten mot dem inte är sanna. 10 tips för att studera Afrika: inga snabba lösningar, inget är gott/ont, se inte Afrika som exotiskt, utveckling är alltid politisk, utveckling är mer än pengar, var försiktig med fakta, var skeptisk mot data, håll Afrikas storlek i perspektiv, lär dig mer om specifika regioner, åk!

Boken är indelad i 3 delar: inhemsk kontext, en kärna av utvecklingsfrågor samt regionala och internationella perspektiv. Boken ger en teknisk insikt i utveckling.

Kapitel 2; historian och arvet från kolonialismen: Har en lång historia av kolonialismen och det finns fortfarande kvar trender, kan främst urskiljas på 4 områden: kultur, etnicitet, rasism, religion. En av de mest förödande konsekvenserna var slavhandeln. Socialismen har även hängt sig kvar och verkat passa många afrikanska länder. Svaga och sårbara stater är ett arv ifrån kolonialisterna spm tex de dåliga gränsdragningarna gett upphov till. Kolonialisterna lämnade kvar dåliga politiska institutioner. Boken föreslår att allt fokus som riktat till Afrika kan bero på en bredare agenda som global säkerhet och expandering av demokrati. Det ekonomiska arvet är på gott och ont, utnyttjade afrikanerna på O-schyssta sätt men lämnade även kvar bra saker som vägar.  

Kapitel 3: stora män, personal rule, patronage politics: Många afrikanska länder har dominerats av en handfull stora män, de stora männen skyddar dom under sina vingar och bestraffar andra. Koncentrerad makt, med personal rule menar att de som bestämmer sätter lagarna men de gäller inte dem själva. De allmännas tillgångar är de mäktigas tillgångar. Patronage politics menar att de som bestämmer tillgodoser vissa grupper med tillgångar och gengäld supportar dessa grupper dem= hög grad av korruption. Dessa typer av dåligt styrande leder till predatory regimes som verkar som parasiter på landet istället för nära det. konvergensen mellan personal rule och patronage politics blir en maktkoncentrering kring ”THE BIG MEN”. Detta härstammar dels från kolonialismen men gå även långt tillbaka i Afrikas kultur.

Kapitel 4: våldsamma konflikter och inbördeskrig: blodiga konflikter har påverkat en stor del av Afrikas utveckling men det går dock inte att generalisera. Kostnaderna för konflikter är höga och kan delas in på 4 områden: individuellt, nationellt, regionalt, globalt. De vanligaste orsakerna till konflikter är: svaga stater, styrkan av traditionella maktstrukturer, fattigdom, politisk kamp om tillgångar, vinnaren tar allt tänkande i politiken, utomstående. Etnicitet brukar även vara en förklaring till konflikt: politiska ledare utnyttjar spänningar mellan grupper. Finns dock studier om att mångfald kan hämma bråk men om det finns flera etniciteter som tävlar om makten leder detta till konflikt. Vissa menar dock att mångfald bygger demokratiska institutioner då folk måste köpslå med varandra. Finns samband mellan konflikter och underutveckling, säkerhet= krav för utveckling då folk måste känna sig säkra för att våga investera, handla, etc. Tillgången till olja kan ofta leda till konflikt då den ofta blir utnyttjad av en elit. Externa aktörer försöker ofta blanda sig in i konflikter, på gott och ont.

5: politiska förändringar och demokratisering: efter övergången till självständighet blev många afrikanska länder enpartistater med få undantag. På 90-talet skedde många politiska förändringar som ökade friheter. Trots liberaliseringen så satt många regerande partier kvar och höll sig kva genom vote-buying och tjuveri. Man kan se detta som ett vanligt problem för unga stater och att det visar att sådana här saker tar tid. Även externa saker påverkade den politiska förändringen som Berlinmuren och Sovjet men även interna påtryckningar för förändring.

Liberalisering är dock inte samma sak som demokratisering, vi sätter dock ofta likhetstecken mellan dessa då vår definition av demokrati är liberal. De afrikanska staterna har en stark auktoritär struktur vilken är svår att rubba, för varje strong man finns det tusen små starka män som folk lyssnar på. Många ser den etniska mångfalden som ett hot mot demokratiseringen, nästan alla afrikanska konflikter har någon form av etnisk orsak. Religion är också en orsak till konflikt men dock mer regel än undantag då många afrikanska länder har flera religioner.

Nyckeldeltagare i demokratiseringen är: politisk elit, politiska partier, civil society, NGO, externa donatorer, internationella organ, internationella NGO. Demokrati är dock inte fokus för att lyckas utan det är: bra styrning, accountability, transparens och deltagande(dock ofta saker som utmärker en demokrati).

Del 2 av boken:

Kapitel 6: Afrikas långsamma tillväxts pussel: Finns inga klara svar till varför Afrika misslyckats. Ekonomisk tillväxt kan vara användbart att se till som markerare och mål(ger dock inte hela bilden). Komplext svar till misslyckandet: krig, policys, institutioner, finns det något unikt med Afrika? Vi vet inte? En populär anledning är strukturella falleringar och historiska mönster. Till exempel står det ganska klart att kolonialiseringen inte var till fördel för dem.

*Andra anlag som diskuteras är: geografi, klimat, demografi, etnisk mångfald. Dåliga policys som; priskontroller och monopol har lett till svarta marknader, övervärdering av valutan, oklara regler för ägande som avvärjde investeringar, stora budget underskott, tokiga lagar, tar lång tid att starta en business, ingen demokrati, grannskapseffekter, sårbarhet pga deras beroende av ett fåtal varor, för lite/mkt bistånd och slutligen fattigfällan.* 

Kapitel 7: ekonomiska reformer och politiska justeringar: den främsta strategin för att öka tillväxten i Afrika har varit olika reformer. Vissa har varit mer eller mindre framgångsrika. En populär policy var nationalisering av stora industrier, statligt ägda industrier som innefattar förnödenheter som vatten, el, detta ledde dock till hämning i konkurrens vilket var hämmande då staten inte var kapabla till att sköta detta. Detta ledde till att industrierna gick åt helvete.

Det finns dock många anledningar till staten att blanda sig i sådana saker tex: afrikansk nationalism, socialistiska influenser, beroende teorier(hängde kvar sen kolonialismen), ekonomiska teorier(jump starta ekonomin), elitiska skäl. De statliga interventionerna misslyckades dock och istället för att bli tillfälliga blev de permanenta. Man vände sig då till biståndet för hjälp. Donatorerna hjälpte men med krav på förändring(liberalisering, mindre statlig kontroll, Washington konsensus, demokrati). *Washington konsensus innefattar; skattereformer, liberalisering, fri konkurrens, fri handel, privatisering, rätt till egendom, inte manipulera valutavärdet*. Det finns dock en debatt om Beijing konsensus och varöfr det lyckades så bra med statliga interventioner i Asien. Det föreslås till exempel att de gav mer frihet för företagen att komma med tekniska lösningar och bara gav dem en lätt knuff sen lät dem vara självständiga.

Privatisering är ett om diskuterat område pga tex: nationalistiska motsättningar, korruption, timing, arbeten, ideologiska skäl. Gällande reformer så ligger kanske den viktigaste frågan i inte i om man ska ha dem eller inte utan om hur man ska implementera dem, chock terapier, sequencing, you name it. Afrikanska regeringar struntade ofta i donatorernas villkor då både donatorerna och länderna tjänade på genomflödet av pengar. Nuförtiden ställer dock donatorerna ofta krav på performance och process.

8: internationella bistånds system: Bistånd är ofta inte funktionellt och det finns bättre saker ett som ett land kan göra: handel, migration, teknologi, privat finansiering. Hur ska man då införa bistånd och hur mycket, hur fixar man ett dåligt system? Exempel på bistånd är Marshall planen, ODA, USAID, DFID, multiartella organisationer, WB; IMF; UN; NGO. Finns även olika typer av bistånd; statligt/privat. Ett annat sätt att dela in bistånd är gällande vem det går till: staten, privata organisationer, vissa specifika projekt. WB lånar pengar från länder och lånar ut det till behövande, IMF är som deras lillasyster som ser till vilka som får pengarna. Nuförtiden tar NGO ofta hand om pengar då det ses bättre då de ofta är närmare folket.

I detta kapitel diskuteras mycket som Easterley tar upp: stor knuff, fattigfällan, för mkt/lite bistånd, MDG, minska extrem fattigdom, utbildning, jämlikhet, barndödlighet, sjukdomar, maternal helath, miljö, globala samarbeten, yata yata. Fungerar bistånd? Ja, kanske, nej, under de rätta omständigheterna, på sikt, villkor för bistånd, selektivitet, i vilken form, placera där den gör mest nytta, hur mäter man det, kvalitet i AID, mot Aids, poorest of the poor, bygga upp efter konflikt, fragmentering, flyktighet, agenda setting, dålig återkoppling, hur gör man de mer effektfullt, måste själva bestämma vad de vill ha, untying aid, gemensamt samarbete mellan givarländer, inte massa små porjekt, mer beräknelighet, mäta outcomes, ge bidrag istället för lån, ge pengar efter outcomes, tänk en luffare som får en miljon eller 1000 kr per framsteg.

9: skuldbördor och skuldlättningar: det har varit utmärkande sen 80-talet att skriva av skulder vilket setts som befogat då länder ofta betalar skulder från en tidigare regim. Hur mäter man skulder? Skriver av dem och minskar dem? En skuld behöver inte vara dålig då man använder andras pengar för investering, har dock ofta främjat konsumtion inom regeringen.

Afrika har generellt lånat mer pengar än de lånat ut och på många ställen har skulder blivit en barriär mot utveckling. Dept stock är den totala skulden och dept service är hur mycket man betalar varje år, dept service ratio räknar i förhållande till export. Det kan vara missledande att bara titta till en av dessa faktorer. Lånande för investeringar är inget problem men om man slösar bort det eller misslyckas med investeringar blir det ett. Det finns olika former av lån; officiella skulder(till WB, etc), bilateral(till specifika regeringar), multiateral, kommersiella. Man har på senare dar skrivit av många skulder pga oförmåga att betala tillbaka. Finns tendenser att skriva av efter olika villkor.

10: Fattigdom och mänsklig utveckling: det finns många olika sätt att mäta fattigdom, som tex: brist(på mat, utbildning, etc) eller Sens definition(brist på frihet). Det är svårt att mäta fattigdom; låg inkomst(ger inte hela bilden), livkvaliteer(barndödlighet, livslängd, etc). HDI försöker ge en helfattad bild om mänsklig utveckling och räknar in många saker. Man kan mäta fattigdom i absoluta eller proportionella sätt. Dock är det svårt att hitta någon exakt mätmetod då fattigdom ofta är flyktigt och man måste se till olika variabler. Ett ofta använt sätt är att titta på jämlikhet inom länder.

De vanligaste förklaringarna till Afrikas fattigdom är: olycklig historia, dåliga geografi, klimat, sjukdomar, konflikter. Det finns generellt 2 taktiker för fattigdoms bekämpning;  boosta tillväxt och ge de fattiga tjänster direkt(som vård, utbildning, banker, etc, dock svårt att tillförse dem pga accountability, skeva spenderingar liten efterfråga, tänk progresa). Boken verkar dock mena att Afrika behöver högre tillväxt, dock är inte all ökning i BNP gynnande för de fattiga, se till pro-poor growth för att ha större inverkan på de fattiga.

Del 3 – regionalism och globalisering

11: regionala institutioner och NEPAD: Afrikas gränser är dåliga och dragna av tyska gubbar utan insikt. Lösningen på detta skulle kunna vara integration och regionala samarbeten men detta har inte gått något bra. Man har inte heller lyckats med att få tillbaka de ursprungliga gränserna. Många av Afrikas länder är små och splittrade vilket kan ha hämmat deras kraft i att växa fram som starka industriländer. Gränserna utgör också ett problem då de hindrar handel. Pan afrikanism menade att hela Afrika borde efterlikna EU och bilda en monetär union. Africa union är liknande EU och deras teknisk ekonomiska startegi heter NEPAD och den syftar mest till infrastruktur, miljö, jordbruk, utbildning, hälsa.

12: Afrika och världshandel: Afrika har alltid haft en stor roll i världshandeln men den har gått ner på senare tid och för utveckling krävs det att den återhämtar sig, traid not aid. Det här kapitlet tar upp huvudidéerna om handel.

Kolonialismen gynnade till stor del handel genom vägbyggen, railroads, etc men var bara anpassad efter västerlänningar och därmed väldigt ojämn fördelad. Nuförtiden är Afrikas handel koncentrerad kring vissa varor och omrdåen, Sydafrika står tex för stor del. Den minskade handeln kanske inte är ett problem i sig utan en reflektering av den låga tillväxten. Olja står för en stor del av exporten.

Andra skäl för minskad handel kan vara dåliga avtal. Det finns många viktiga skäl till att fokusera på handel då det får länder att fokusera på att producera det de är bra på och importera det andra= sänker relativ priserna. Det finns många incitament för fri handel: moraliska, politiska och ekonomiska men frågan ligger i hur man ska ta sig dit och vem som ska betala kostnaderna.

Vissa utvecklingsteorier har spått att handels hinder kan främja den inhemska industrin, detta har dock ofta gått fel och lett till svarta marknader. Dock inte Asien= de fyra asiatiska tigrarna, handelshinder ledde till ökad export(pekar speciellt på dessa villkor; stark investering i utbildning, odemokratisk och auktoritära politiska system under de tidiga åren av utveckling, high levels of US bond holdings och höga allmänna och privata sparkvoter).

Afrika har hög grad av begränsad handel. Andra länders handelsbarriärer kan dock skada dem då(tex om USA ger bidrag till inhemska bönder kan det göra så att man köpr mindre saker från Afrika). Det största hindret för Afrikas handel är dock inte andra utan dem själva, saker som korruption och dålig infrastruktur gör det svårt att producera, det är tex därför Afrika inte är ledande inom frukthandel. Handeln är känslig eftersom den är beronde av ett fåtal varor.

WTO= bra då det gör så att alla ländr behnadlas lika inom handel och hjälper de fattiga. Även om WTO är bra för Afrika så finns det vissa nackdelar som agenda setting och kapacitets begränsningar.

13: privata investeringar och affärsmiljöer: Boken har fokuserat mycket på den offentliga sektorns handlande men i själva verket så är den privata sektorn minst lika betydelsefull. Mycket av biståndsarbetet har gått ut på att få igång privata aktörer och privata kapital flöden. För att Afrika ska växa krävs det ett bättre klimat för att driva en business! Detta kapitel tar upp olika kapital flöden och några aktörer som länkar utveckling och privata investeringat.

Kapital flöden är rörelse av pengar mellan gränserna och de kan ske genom privata och offentliga aktörer. Man brukar dela in privat kapital i FDI(foregin direct investment) och portfolio flow. FDI är ofta mer långsiktigt medan portfolio är mer rörligt och kortsiktigt. I afrika är offentligt kapital flöden störst vilket de är ensamma om i världen. Privata investeringar ses som viktiga då de ofta ger påtagliga fördelar, FDI är mer kopplat till utveckling då det ofta leder till bra saker som ojbb, byggen och skatteintäkter. Portfolio är också bra då det representerar flöde av pengar i ett land. Ett stort problem i Afrika är att det tar lång tid att starta ett företag, mikrolån kan vara stimulerande för folk att starta företag.

14: sammanfattning: förbättring måste komma inifrån, inte utifrån men det är svårt att veta hur vi ska stimulera detta. Afrika har haft viss ofördelaktiga egenskaper och bråkig historia som kanske stimulerat i negativ utveckling men det är inte ödet! Afrika måste förbättre sina policys och stat, bekämpa korruption, dålig styrning för att komma framåt. Bygga institutioner är nödvändigt. En annan sak som måste tas i beaktning är bistånd. Till sist måste Afrika även ta till sig globaliseringen bättre.

Amartya Sen – utveckling som frihet:

Sen skiljer sig från det traditionella ekonomiska nyttoperspektivet genom att mäta utveckling i människors förmågor, i våra friheter. Fattigdom är ett sätt att bli berövad sin förmåga och därmed frihet. Utveckling bör ses som en process som ökar människors friheter snarare än bara genom tillväxt mätt i BNP. Ser dock inte frihet bara som ett kriterium för utveckling utan dess främsta medel. Traditionella sätt att se på utveckling genom industrialisering, BNP, modernisering, eller stigande inkomster kan vara saker som ökar friheter men det krävs även socioeknomiska förhållanden som rättighetr, förmåga att utbilda sig. Utvecklingen kräver att man avlägsnar de faktorer som skapar ofrihet(tyranni, fattigdom, oekonomiska möjligheter, etc). Ofrihet kan bero på dålig infrastruktur, kränkning av en friheter(från tex regimen) eller ren fattigdom.

Det finns två huvudskäl varför frihet spelar en central roll i utvecklingsprocessen:

1.      effektivitetsskälet: åstadkommandet av frihet är beroende av att människor kan göra bruk av sin handlingsförmåga

2.      värderingsskälet: önskas friheterna eller ej?

Sen trycker också på marknadens roll; att vara emot alla marknader är som att vara emot alla samtal mellan människor. Marknadsmekanismens roll är viktig för att bidra till tillväxt men är något som måste läggas till efter man infört handelsfrihet. Friheten att delta i ekonomiskt utbyte spelar en central roll i socialt liv.

5 typer av friheter; politiska friheter, ekonomiska möjligheter, social möjligheter, insynsgarantier, trygghetsgarantier, alla dessa friheter hjälper en människa att höja en människas handlingsförmåga men de kan även komplettera varandra

Kapitel 1: detta handlar om frihetens perspektiv, mkt av litteraturen ignorerar relevanta faktorer pga ointresse om människors friheter.

Kapitel 2: Frihet är både mål och det viktigaste redskapet för att uppnå utveckling. Individuella förmågor är ofta beroende av sociala, ekonomiska och politiska institutioner. Man måste ta hänsyn till de instrumentella funktioner frihet spelar i att uppnå utveckling. Frihetens roll som instrumentellt verktyg innefattar fler olika men sammanhängande komponenter(se de 5 friheterna). Människor måste ses som aktiva formare av sitt eget öde och inte bara resultaten av utvecklingsprogram. Att stödja människors förmågor är en stödjande roll i utveckling snarare än en färdig lösning.

Kapitel 3: detta kapitel handlar om frihet och rättvisans grunder. Sens capability approach: fattigdom tar bort friheter att leva det liv man värdesätter, förmåga= vad människor är till stånd att göra. I det här kapitlet analyserar han Rawls rättvise teorier, libertansimen och utilirismen och menar att de alla har bra ståndpunkter men även sina begränsningar. Frihets perspektiv stämmer med utlirismens krav på välbefinnande, libertanismens engagemang fö valprocesser och Rawls fokus på behov av faktiska friheter.

Kapitel 4: fattigdom måste ses som förlust av förmåga snarare än bara låga inkomster. Man måste se till den instrumentella relationen mellan liten förmåga och låga inkomster, se till skillnader vad det tex gäller ålder, handikapp, sjukdom, kön, vart man bor, etc. Gamla människor och handikappade har tex svårare att förvandla inkomst till förmåga(vice verse) och därför kan fattigdom vara mycket värre än vad pappret visar. Skev fördelning inom en familj eller relativ fattigdom i ett samhälle kan också vara ett handikapp. Förmåga perspektivet ger därför en ökad innebörd i vad det innebär att vara fattig genom att flytta fokus från medlen till de mål som människor faktiskt vill ha.

Ojämlikhet i inkomst kan skilja sig oerhört vad det gäller jämlikhet gällande viktiga förmågor, ta tex USA VS Europa som ett exempel.

Kapitel 5: Här lägger han fokus på marknader. Marknaden fungerar bäst när alla får ta dels av dess frukter, för att detta ska ske så krävs det tex skolgång, vård, etc. marknaden kräver ett bestämt men omsorgsfullt handlande. Marknadens bidrag till effektivitet kan inte betvivlas men det det betyder inte att alla får ta del av den. För att rättvisan ska kopplas ihop med effektiviteten krävs det att marknaden kopplas ihop med olika institutioner. Public Goods ör ett exempel på när marknaden failar, pga det så kallade free rider problemet.

I vår värld finns många institutioner: marknaden, medier, demokratiska system. Vi måste se till vad dessa institutioner kan åstadkomma tillsammans för att kunna utvärdera dem. Det kan vara svårt att se varför marknader är fel då de är så effektiva men man också se till rättvisa. Marknadens resultat består i grunden av samlade politiska och sociala arrangemang. Marknadsmekanismer måste därför kopplas till grundläggande sociala möjligheter som kan bidra till rättvisa, detta kommer i sin tur ge ett direkt bidrag till mänsklig förmåga. Att utveckla mänskliga resurser lönar sig inte bara genom livskvalitet utan ökad effektivitet, det gör tex arbetskraften mer produktiv vilket är ett måste för att vi ska kunna ta tillvara på världshandelns möjligheter. Fördelarna med mänsklig utveckling är stora och uppenbara.

Kapitel 6: Handlar om demokratins betydelse, det är viktigt att se sambandet mellan ekonomiska behov och politiska friheter. Ekonomiska behov är beroende av en öppen debatt, intensiteten i de ekonomiska behoven ökar de politiska friheternas nödvändighet. Demokratins förtjänster ligger i 3 skilda företeelser:

1. dess intrinsikala: värdet i sig, den direkta betydelsen för mänsklig livsföring är beroende av att kunna delta i politiska och samhälleliga frågor.
2. instrumentella funktioner: gör att människor kan göra sig mer hörda
3. konstruktiv roll: i skapandet av värden och normer

Argument mot politiska/civila rättigheter

1.      Lee-tesen: demokrati gynnar inte tillväxten

2.      det sägs att om människor får välja mellan politiska rättigheter och ekonomisk tillfredställelse väljer de det senare

3.      strider mot asian values; mer angelägen om ordning och disciplin än om rättigheter. Sen hävdar dock att det inte finns stöd i att auktoritära stater är bättre för tillväxt, ta Botswana som ett exempel, man kan inte heller mäta alltifrån endast BNP. Dock ska man inte överbetona demokratins förmåga, den är bra på att förebygga katastrofer men sämre på att motverka analfabetism, etc. de politiska incitamenten som demokrati tillhandahåller är dock av stort värde då det trasslar till sig. Den offentliga diskussionen är en av demokratins kännetecken. Demokratiska institutioner är inte verktyg för utveckling i sig men deras värden och yttranden gör dem värdefulla.

Kapitel 7: Sen menar att genom lämplig politik och åtgärder kan vi utrota hungersnöd. Nu när människor inte längre producerar mat själva i samma utsträckning så bidrar marknadsmekanismerna till svält i större utsträckning, t.ex. genom att relativ priserna på inkomst och livsmedel förskjuts. Hungersnöd kan ha följande orsaker:

·         förskjutning i relativpriser

·         arbetslöshet i kombo med skyddsprogram¨

·         nedgång i livsmedelproduktion

·         ökning av en grupps köpkraft i förhållande till en annans

Svält drabbar oftast bara 5-10% av en befolkning vilket betyder att en omallokering av resurser kan lösa det. detta är faktiskt billigare än att skapa ersättningjobb som man gjorde i Indien. Ett annat sätt är att förebygga sjukdomar och ha åtgärdsprogram. Även fokusering på tillväxt.

Normalt kan man förlita sig på 3 steg: statligt stöd för inkomster och sysselsättning, privatmarknad som sörjer för mat och arbete, tillit till normal handel och verksamhet. Demokrati är ett bra sätt att utkräva ansvar vid hungerskatastrofer och uppfylla trygghetsgarantier. Demokrati kan även motverka ojämlikhet som kan spela en stor roll vid sådana katastrofer. Den öppna politiken med en livlig opposition i ett demokratiskt land tenderar att tvinga regeringen att i tid vidta effektiva mått och steg för att förhindra hungersnöd, något som inte skett under hungersnöd vid auktoritära regimer.

Kapitel 8: detta kapitel handlar om kvinnors handlingsförmåga och samhällsförändringar. Han har 2 argument varför det är extra viktigt och kan påverka utveckling och tillväxt direkt om man utbildar kvinnor och ger dem mer friheter:

1.      minskar barndödlighet

2.      minskar fruktsamhetstalen

Utbildning av kvinnor anses ha direkt påverkan på detta och detta sätts som krav på utveckling. Handlar inte bara att ge dem jobb, utbildning, etc utan att ändra attityden gentemot dem.

Kapitel 9: Befolkning, mat och frihet, Malthus trodde att befolkningen skulle växa så fort att tillgångarna inte skulle räcka, trodde även inte att folk skulle minska sina familjer frivilligt. Condocert trodde däremot att det skulle växa fram normer så att folk skulle minska sina familjer. Födelsetalen har minskat med social och ekonomisk utveckling, tex pga familjeplanering, preventivmedel, spridning av kunskap. Enligt statistik har kvinnors läskunnighet minskat fruktsamhetstalen. Sen menar att befolkningsproblemet ofta överdrivs och att för att få bukt med det bör man inrikta sig på jämställdhet mellan kön, hälsa, arbetstillfällen, etc. Social utveckling snarare än ekonomisk. Menar att frivillig social utveckling är bättre än tvång, lösningen på befolkningsproblemet ligger i mer frihet, inte mindre.

Kapitel 10: kultur och mänskliga rättigheter: 3 kritiker mot mänskliga rättigheter:

1. legitimitetskritiken: rättigheter måste förvärvas med lagstiftning, vi är inte födda med några specifika rättigheter
2. Koherens(sammanhangs)kritiken: rättigheter kräver skyldigheter, det är fint med rättigheter som frihet men de betyder inget utan någon som kan stå till svars för dem
3. kulturkritiken: finns inga universella värden, Asian values

Dock: om man ska närma sig utvecklingsfrågor krävs det att man inte är så centrerad kring de som har makten= kritik mot aisan values.

Easterley: den vita mannens börda:

Kapitel 1: här pratar han om sökare mot planerare. Enligt honom finns det 2 stora tragedier: det första handlar om alla fattiga det andra handlar om att bistånden inte lyckats. Planerare har bra avsikter men tar inget ansvar för att det ska lyckas. Sökarna däremot anpassar sig efter lokala förhållanden och tar reda på vad som efterfrågas. Till skillnad från planerare ser de till att kunderna hålls nöjda. Stora planer leder aldrig till att några vackra mål införlivas. Ett exempel på hur sökare lyckats är när man sålde malarianät till behövande, sökarna lyckas pga återkopplingen och ansvarhet. Man kan inte styra ovanifrån som planerare utan måste befinna sig på gräsrotsnivå. Stora planer är populära pga att rika människor kräver dem. De fattigas hopp ligger i att vara sökare som lånar idéer från väst när de behöver dem.

Kapitel 2: Detta kapitel handlar om myten om den kraftiga knuffen och fattigfällan(de fattiga är för fattiga för att spara och ta sig ut ur sin fattigdom utan behövs en biståndsfinansierad knuff). Myten ligger i att de finns en fälla men i verkligheten beror det på vanstyre. Gott styre och demokrati är ofta relaterad till långvarig positiv tillväxt. En annan del av myten ligger i att om de fattiga får en knuff så kan de klara sig på egen hand vilket inte stämt överens med verkligheten. Biståndet finansierar konsumtion snarare än investering. Han menar att när man inte lyckas så försöker man lösa problemen på samma sätt men med större doser.

Kapitel 3: Det går inte att planera en marknad från ovan. Marknader uppstår alltid spontant och går därför inte att införa ovan, han är för fria marknader och mot marknadsreformer. Förändringar som bestäms från toppen stämmer oftast inte med botten. Tar Ryssland som ett exempel: försökte med chockterapi och införa allt på en gång vilket inte gick. Strukturella anpassningslån har inte heller varit lyckade för utveckling.

Marknader fördelar resurser på bästa sätt och skapar handel som gagnar båda parter, det finns dock en baksida med tex bedrägeri, rika länder hindrar detta genom legala system men dessa finns inte i samma utsträckning i u-länder. Betonar viktigheten att ha rätt att äga egendom då det gynnar investering och gör att folk vågar satsa. Det går dock inte att skriva om detta på en natt och det som skrivs stannar oftast på pappret. Forskning tyder på att lagar som uppstår efter lokala förhållanden och inte uppifrån är mer effektiva. Man kan inte styra uppifrån utan det krävs en förståelse för lokala saker. Föreslår däremot reformer som införs gradvis efter lokala förhållanden. Användning av mobiler är ett exempel på hur u-länder anpassar sig.

Kapitel 4: Detta handlar om planerare och skurkar. U-länder präglas ofta av dåliga styren. Det finns de som tycker att man bör vara hård mot dessa styren och sätta villkor för bistånd(USA,IMF,WB) och de som tycker att det inte är alltför dåligt och att de borde anpassa sig själva(Sachs, FN). Temat med detta kapitel är att demokrati är bra men inte bra att införa ifrån ovan. Det krävs bra institutioner för demo. Demokrati är ett system som påverkar underifrån och är bra för återkopplingen(förmågan att rösta bort de dåliga). Demokratins paradox ligger dock i att väljarna själva kan rösta bort den. I ett u-land med många minoriteter är det viktigt att säkra deras rättigheter, demo har visat sig bra för att försvara minoriteter. Egendomsrätten har ofta setts som ett hot i demokratier då det går att rösta för omfördelning av resurser.

A. Robinson menar i sin bok att demokrati är en uppgörelse mellan rika och fattiga. De rika vill inte ha demo men de är rädda för de fattiga ska göra revolution, de fattiga kan hota dem för att få demokratiska rättigheter. I en demo måste de rikas intressen vara lagom stort, om det är för litet går de inte med på det, är det för stort gör de fattiga revolt. Demokrati är ofta förknippat med en stor medelklass. Oljesamhällen är ofta dåligt för demokrati då de rika har mycket att förlora på det då inkomsterna från oljan är lätt att omfördela(råvaruresursen förbannelse= råvarufynden skjuter i höjden men den långsiktiga tillväxten är dålig) Demokrati är förknippat med att de inte finns korruption men fria val är inget kriterium för detta. Biståndets förbannelse vilar i korruption då det gynnar politiska insiders, IMF och WB har varit dåliga med att handskas med skurkar då de daltat med tjuvar som just börjat kalla sig för regering.

Kap5) den rike har marknader den fattiga byråkratier

Kap9) att invadera de fattiga

Kapitel 11: det västerländska biståndets framtid, han menar att man bör gå gradvis fram med små reformer. De utopiska planerna bör skrotas då det lett till att inget ansvarsutkrävande. Målsättningen bör vara att hjälpa de fattiga, inte att stöpa om en regering. Man måste sluta villkora biståndet för vi är inte bättre på att lösa de fattigas problem än de själva. Mycket av biståndet bör utgå från projekt som att ge vaccin, etc. Det bör även grunda sig i att sprida kunskap som hur man har en bra makro, banksystem, aktiemarknad. Alla biståndsinsatser bör granskas och utvärderas i efter hand – skapa individuellt ansvar istället för kollektivt. Låta biståndsorganen specialisera sig(detta gör att makt förs från planerare till sökare), om man sätter press på organen med granskning så kommer det ge incitament att lyckas. Dock kan det ha effekten att man satsar på de mest lovande projekten vilket regeringen skulle gjort ändå och för pengarna som blir över köper man GUNS.

Vad fungerar då? Dela ut avmaskningsmedel, informera om kondomer, besprutning av malaria, näringstillskott. Låt biståndsorganens medarbetare stanna på en och samma plats och skaffa lokal kännedom istället för att flytta runt dem. Anser att man bör tillsätta engagerade granskare som sätter press på biståndsorganen. Man måste inse att utvärdering är något man kan dra lärdom av och inte betyder att man bara skär ner biståndet när det inte fungerar.

Idéer:

·         återkoppling till de fattiga

·         Ebay för utvecklingsbistånd: centralplaneringen byts ut mot en marknadsplats för bistånd, ser 3 typer av aktörer, 1; folk på plats som kommer med förlag på projekt, 2; folk med tekniska/praktiska kunskaper, 3; de som skänker pengar

·         Utvecklingscheckar: Biståndsorganen avsätter pengar till en fristående checkfond där de fattiga själva får bestämma vad de behöver och vilken organisation som ska utföra det, sätter press då de som inte levererar inte får pengar

Slutsats: finns inget slutgiltigt svar, men detta bör göras för att hjälpa fattiga:

1.      se till att utförarna hålls enskilt ansvariga för sina enskilda insatser med syfte för de fattiga att hjälpa sig själva

2.      låta dessa utförare använda sig av egna erfarenheter inom respektive område för att hitta saker som fungerar

3.      låta dem experimentera

4.      se om det funkar genom återkoppling, vetenskapliga test

5.      belöna framgång och straffa misslyckande

Millenium Development Goals

• Eradicate extreme poverty and hunger

• Achieve universal primary education

• Achieve gender equality and empower women

• Reduce child mortality

• Improve maternal health

• Combat HIV/AIDS, malaria and other diseases

• Ensure environmental sustainability

• Develop a global partnership for development

Development Theories

Neoclassical:

– Economic change. Work force, capital (savings), human

capital, level of technology. Adam Smith 1776, David

Ricardo 1817, Harrod & Domar 1950, Solow 1956

• Structuralist:

– Economy + institutions/structures. Schumpeter 1912,

Lewis 1954, Hirschmann 1958, Rostow 1960, Myrdal 1968,

North 1990

Marxist:

Economy + social sctructure/class relations and struggles.

Theory about stages from slave society to communism.

Marx & Engels 1848, Lenin (emphasised imperialism)

• Dependency:

– Colonialism, post‐colonialism, dependency (”How Europe

Underdeveloped Africa”)

–         Samir Amin, A G Frank, 1960s, 70s

UNDP: Democracies are better at:

• Guaranteeing property rights

• Implementing economic reforms

• Increasing human capital

• Keeping fertility rates down

• Responding to people’s needs and aspirations

• Managing conflict and avoid civil war

• Spreading the word about health issues

Strengthen democracy through:

• Political parties and electoral systems

• Checks on arbitrary power

• Decentralization

• Free and independent media

• Citizen participation